Lakritsrot (Glycyrrhiza glabra) Fakta & Historik Lakrits härstammar
från en baljväxt som blir 30-100 cm hög och har ljusblå eller lila blommor. Växten har meterlånga,
relativt tjocka rötter, varav man utvinner dess karaktäristiska smak. Växer
vilt och odlas framför allt kring medelhavet och
i västa Asien. Lakrits innehåller
mellan 2-20% glycyrrhizinsyra, som är 50 – 200
gånger sötare än socker, vilket gör att den har en naturlig sötma. När man utvinner
lakritsextrakt ur rötterna hackar och tvättar man rötterna för att sedan
koka dem i Lösningen får sedan
dunsta i vakuum till en mjuk konsistens, som rullas ut till stänger och låter stelna. Lakritsens naturliga färg är rödbrun men i kontakt med syre får den sin typiska svarta färg. Lakritsroten har
enligt sägnen använts som läkeväxt i över 4000 år. Hippokrates prisade den
för dess gynnsamma effekt vid magsår och i medeltidens Sverige tuggade man
på roten när man var sötsugen. På 1500-talet
började man sälja lakrits på apotek för dess helande egenskaper. I Indien kokar man te på lakritsrot för
att lugna magen och själen. Lakrits förekommer som
smaksättare i konfektyr, alkohol, medicin, tobak och parfym. Medicinsk verkan: Slemlösande,
inflammationshämmande, hostdämpande, laxerande, milt lugnande,
urindrivande, ökar salivproduktionen, kramplösande,
läkande effekt vid magsår, illamåendeshämmande,
naturligt blodtryckshöjande, aptitdämpande och förbränningsökande. Känsliga personer med högt
blodtryck ska passa sig för att regelbundet inta för stora mängder lakrits då blodtrycket ökar naturligt. Enligt
Livsmedelsverket rekommenderas ca 50 g lakrits per person och dag som maximalt intag för personer med högt blodtryck.
